Igår var vi ute och cyklade lite. När jag lämnade lägenheten var det underbart väder, det var sol och rätt varmt, det blåste dock en del men inget farligt.

Så.. Vi började cykla in mot skogen där vi skulle utforska lite nya leder och stigar. Vi bestämde oss för att åka mot national parken här, som låg sisådär 10 km bort. Vi tänkte att det inte skulle ta så lång tid eftersom vi var på en stor cykelväg. Tji fick jag, under vår resa dit blev himmel täckt av moln och inte kort därefter började det snöa! Jag menar det är nästan mitten på maj och det kommer fortfarande snöstormar, vad är det här?

Under en period så var det så mycket snö att man kunde knappt se vart man cyklade, helt galet om ni frågar mig. Men eftersom vi redan hade satt oss i sk*ten fortsatte vi mot national parken. Till slut kom vi in i parken och blev mötta av små stigar fyllda med rötter och stenar, som dessutom var blöta. Kort därefter kom solen fram och helt plötsligt kändes livet inte så dåligt längre, även om vi var lite blöta.

Men det gick inte långt förens vi stötte på nästa problem… Vi hade cyklat så långt på den där stigen att vi glömt bort att kolla om det ens var den vi skulle ta. Till slut befann vi oss mitt ute i vildmarken och det fanns verkligen ingenting vi kunde göra än att gå mot solens riktning för att hitta ut. Det slutade med att vi var tvungna att klättra upp för ett berg, sen ner igen, korsa en sjö samt gå igenom ett träsk. Vi blev blöta och ja, vi fick bära på cyklarna hela tiden.

Under vår färd genom Tyresta hittade vi en större stig som hade sånnadär små träplankor som gick över ett träsk. Vi tänkte att vi äntligen hittat ut, men till vår förvåning slutade stigen bara sådär. Alltså bokstavligen, den slutade bara rakt in i ett buskage.

Jaja! Vi kom iaf hem 3 timmar efter, blöta och trötta. Man fick ju iaf ett äventyr att berätta om!